tisdag 25 januari 2022

Om att skriva sant

 Jag har nyss läst ut Jesper Högströms hyllade bok om "Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" - eller som boken heter: "Jag vill skriva sant". Det var en på många sätt gripande läsning. Jo, jag visste att Tora Dahl inte behandlades som en jämlike bland alla dessa 30-40-talsförfattare, de flesta mycket välkända och uppburna såväl då som senare: Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Eyvind Johnson, Erik Lindegren med flera. Maken Knut Jaensson känner jag till från studierna i litteraturvetenskap, och många författare kom och gick i villan på Lidingö. Att äta middag och sova där var vanligt, inte minst för Ekelöf och Lindegren, vilket jag inte visste innan, inte heller att det dracks så mycket och att det var så många kärleksförhållanden med varandra och andra, inom och utom gruppen.

   Jag visste att Tora Dahl ofta fick stå i köket och laga mat, diska och hålla sig undan från männen, många gånger med dörren på glänt för att ändå försöka ta del av diskussionerna mellan författarna, alltså männen. Men inte visste jag att det var så illa som det skildras. Det är ingen rolig läsning att ta del av hennes dagboksanteckningar, där hon luftar frustration över att inte bli sedd och lyssnad på, osäkerhet kring sina förälskelser som får ersätta det snart avsvalnade förhållandet med Knut, och ilska över oförrätter från gäster. Uppmuntran och stöd i sitt skrivande fick hon föga, och inte heller tid att ägna sig åt skrivandet så som hon ville. Ibland, särskilt om sommaren, åkte hon ut och bodde i skärgården, och då skrev hon mer. Samtidigt bildades då nya kärlekspar på hemmaplan. Mycket känslor var i farten, av olika slag!

   I en dagbok skriver man ofta av sig, och inte alltid vill man att andra ska läsa den. Men Tora Dahl bevarade sina dagböcker så att de skulle kunna läsas 50 år efter att de avslutades, och föreställde sig att någon skulle läsa dem långt efter hennes död. Att vi därmed får en, för mig i alla fall, ny och i många fall föga smickrande bild av de stora författarna som hon lärde känna inpå livet, är på många sätt tankeväckande. Vad vet vi om de beundrade konstnärerna? Är de stöd för varandra, är de vänner, är de inkluderande och respektfulla mot såväl män som kvinnor? De har temperament och vill få beröm, de diskuterar hej vilt och de talar bakom ryggen på varandra. Ja, så som det kan vara i många sammanhang, förstås. De är människor, och inget annat, och det är det som skildras i Högströms bok, där han binder ihop texten väl, med många citerade utdrag ur dagböckerna, blandat med en stram sammanfattning utan många kommentarer kring det hela. Här får Tora Dahl komma fram, i all sin ynkedom och storhet - för det är stort att vilja berätta.

   Tora Dahl skrev mest "sagor" kring aktuella händelser och situationer under dessa år, men de texterna vann inga stora segrar . Först långt efter att hon lämnat villan, Knut var död och hon själv var 67 år, började hon skriva den serie hon hela tiden velat men blivit avrådd från av sin omgivning. Fosterbarn följdes av sju böcker till om Gunborg, som blev mycket hyllade och omtyckta. Hon skrev också ett par böcker där hon beskrev livet på Parkvägen ur sitt perspektiv, vilka blev omtalade.

   Jag tror Tora Dahl skulle tyckt om det fina arbete som Jesper Högström gjort, när han med stor respekt för henne sammanställt dagböckerna och gett oss en nära skildring av hur livet på Parkvägen var för henne. Tora Dahl fick där uppleva mycket av god närhet med de unga poeterna, både fysiskt och mentalt, men också smärta och nedstämdhet. Hon gick vidare ut ur det, och visade därmed stor styrka och självbevarelsedrift.

torsdag 20 januari 2022

Pensionärsliv - frihetens lov

 Livet som pensionär var och är efterlängtat. Jobbets stress och krav, tröttande uppgifter och upprepande av mötesrutiner, påbud och eviga bedömningar och betygssättningar är det en stor lättnad att slippa. Att pandemins påverkan på arbetet, med oro för smittan men till en början inga restriktioner alls, "för det är svårt att skapa avstånd i en skola", och sedan distansundervisning med elever som försvann bakom skärmar, svåra att nå och svåra att stötta och hjälpa så som jag var van, det kändes inte bra. Utmanande ja, men svårt att klara av så som jag ville. Det fanns många ljuspunkter i mitt arbete, med fantastiska kollegor och elever som var glada, trevliga och intresserade av att utvecklas och göra sitt skolarbete. Allt det visste jag att jag skulle sakna. Men de ljuspunkterna fanns inte på samma sätt när distansarbete och distansundervisning införts, helt eller delvis, så det blev under sista läsåret en slags avtoning av mitt arbetslivs goda sidor.

Nog anade vi att sommarens respit från hög smittspridning kunde avta när höst och vinter kom, och nya vågor ta kraft. Det var därför ett enormt frihetens behag att inte behöva återgå till arbetet i mitten av augusti. Njuta av sensommaren, träna genom jogging och promenader eller gympa framför datorn, mer tid att läsa böcker av allehanda slag, tid att lyssna på kulturprogram, gå på föreläsningar och bibliotek, och tid att ha lugna förmiddagar. Träffa släkt och vänner på ett enklare sätt, och ha tid göra det man vill. Rensa bland gamla saker och papper tar sin tid, och väcker minnen av sådant jag alldeles glömt bort. Gamla brev från ungdomen var en skatt att hitta, och härliga att få läsa igen. En hel del av dem behöll jag. Dödstädar gör jag inte! Ekonomin är förstås inte densamma, men jag njuter av att äga min tid, och det är också en rikedom.

Och så skrivandet. Där vill jag göra mer, och skriva mer! Välkommen att hänga med!

måndag 10 april 2017

Drottninggatan april 2017

Fortfarande tagen av fredagens händelser i Stockholm finner jag det idag svårt att i tidningen se hur varuhuset där lastbilen körde in öppnar igen. Människor passerar ut och in genom entrén, kastar ett öga mot plywoodväggen som täcker det sönderkörda hörnet, eller står där och läser hälsningar, lägger blommor och skriver kanske själva någon fras, om det finns något utrymme kvar.

Jag vet att livet måste återgå till det normala, och att inget är vunnet på att vi är rädda eller håller oss undan. Men sorgen är så stor över att det som hände verkligen kunde ske. Sorg och smärta vid tanken på dem som förlorade en nära familjemedlem, släkting eller vän fyller mig. Platsen och gatan känns som genomsyrade av tung sorg, och är inte ett ställe som jag gärna kommer närma mig. Inte av rädsla, utan av sorg.

Från fredag eftermiddag följde jag nyheterna via tv och press, helt fokuserad på att få veta vad som hänt, hur det gått till och hur det kunnat ske. Oron för egna närstående lade sig så småningom. Jag själv återgick under lördagen och söndagen gradvis till mina vanliga sysslor, samtidigt som det blev fler telefonsamtal än vanligt för att få dela upplevelsen med mina barn, släkt och vänner, och höra om de alla mådde bra.

Men jag känner ingen nyfikenhet på att återse den plats där jag otaliga gånger passerat, stått och väntat vid trafikljusen eller hastat in i en butik. Jag kände inte att jag orkade delta i någon ceremoni som den på Sergels torg igår, men deltog vid min tv med en tyst minut. Talen upplevde jag som fokuserade väl mycket på hur duktiga många varit (vilket är sant!), och hur viktig kärleken är, även om sorgen som var anledningen till att man träffades förstås fick sitt utrymme, syntes och hördes bland de många deltagarna i publiken.

Inte heller kan jag förstå den nyfikenhet som gör att man i en sådan situation som den i fredags tar bilder på skadade och döda med mobiler, och sedan sprider vidare via sociala media. Var finns respekten för det enskilda livet och de närstående? Varför vill man visa lemlästade och döda människor på det sättet? Varför vill någon se det? Räcker det inte att vi vet att fyra personer avlidit, att många skadats och att hundratals fått uppleva skräcken på närhåll, när de sprang för att rädda sig, eller maktlösa stod vid sidan och såg lastbilens framfart?

Jag vet att vi alla är olika, och att vi handskas med krissituationer på olika sätt. Det är också svårt att i förväg vara förberedd på hur man själv kommer att reagera. Kanske är det känslan av overklighet som gör att vissa vill ha bildbevis. Men för mig smakar det sensationshunger och en slags okänslighet för sin nästa, som jag själv har svårt att förstå.

Jag kommer förstås en dag att gå på Drottninggatan igen, eftersom det är en pulsåder i Stockholm. Men känslan av sorg som nu förknippas med den kommer nog aldrig att försvinna. Den sorgen inbegriper många tankar på dem som drabbats personligen, och för vilka livet aldrig kommer bli detsamma igen. Måtte livet ge er styrka att gå vidare!

söndag 5 februari 2017

Avtryck genom tiden

Det finns många diktböcker i min bokhylla, som mest blivit stående. Flertalet har kommit från mitt föräldrahem, klassiker som är skrivna av välkända svenska författare, och några av mindre kända poeter. Mycket är från 50-60-70-talet, men en del är tidigare. Jag vet att verken innehåller ordskatter.
 
Att jag varit dålig på att ta mig tid att läsa dem beror mycket på att jag upplever att dikter kräver just tid, för att reflektera över dem. Noga utvalda ord som är mångtydiga och bär på dolda budskap, och som ibland är vaga och svåra att genast förstå, tar tid i anspråk, en tid som inte alltid finns, eller som jag tar mig i en brusande omvärld.
 
Jag har tyckt att tiden kan kännas stillastående på något sätt, när jag ska försjunka i några rader i en bok, utan att föras framåt i samma takt som jag brukar. Jag är som många andra van vid en värld där man vill och velat hinna mycket, läsa mycket, följa med i debatter, vara aktiv och inte stilla. Och trots att jag verkligen uppskattar meditativa stunder, hemma och i naturen, så har just poesiböckerna ändå förblivit olästa, medan romanernas handling drivit mig framåt och lockat till läsning.

Sakta kan man komma in i nya vanor. På jullovet, när jag hade tid över, drog jag först fram en del konstböcker som kommer från olika håll, läste och förundrades, gladdes och njöt av fina bilder och intressant text.
   Sen hamnade jag vid lyrikhyllan. En bok av Harry Martinson, den erkänt skickliga poeten vars verk jag ändå aldrig riktigt trängt in i, kom fram: Dikter om ljus och mörker, en passande titel i dessa på flera sätt mörka dagar. Jag läser och njuter av formuleringar, som målar upp bilder och världar.
 
Och så upptäcker jag några rader, som markerats med blyerts i kanten, och förstår att det är min far som en gång strukit för dem. Orden får dubbel betydelse, för även jag fängslas av dem, och kanske skulle jag själv gjort samma markering om inte han hunnit före mig.
   Att på detta sätt få dela min läsupplevelse med pappa, som inte längre finns med oss, ger en svindlande känsla. Hans markeringar av fraser som han fastnade för skickar ett budskap till mig: så här tänker jag, dessa ord uppskattar jag. När jag får ta del av hans förstrykningar, och dela orden med honom, kommer vi nära varandra, som i ett boksamtal som sträcker sig genom tid och rum och skapar en närhet och en hälsning. Då får läsningen en alldeles särskild dimension.

lördag 14 januari 2017

Ett skrivande minne

Min blogg är en vän som jag inte alltid har tid med, tyvärr. När jag ser överblicken över mina inlägg på den, är ojämnheten i antalet publicerade inlägg påfallande. 2016 var ett magert år såtillvida, med bara två inlägg varav ett på årets sista dag. Jag skrev annat, som jag ville fokusera på, och lämnade bloggen därhän. Innan dess hade jag haft en hyfsat tät publiceringstakt, särskilt under 2012 -13. Då var bloggen både avkoppling och en slags ventil, där jag kunde släppa ut tankar jag gick och bar på.
 
För skrivandet är så suveränt när det gäller detta att fundera och formulera sig. Visst tycker jag väldigt mycket om att diskutera och samtala med en levande samtalspartner om viktiga ting, men det blir alltför sällan tyvärr. Så mycket av det vi säger till varandra är rätt ytligt. Vi har sällan tid att komma till verkliga samtal, verkar det som. Eller så vill man inte, för samtal kan också bli jobbiga och beröra sådant som man helst inte vill gräva i, i alla fall inte med vem som helst. Kanske vill man inte tala om politik, för att inte stöta sig med vänner, eller om annat där man vet att åsikterna går isär.

Ändå och därför: Vad vore vi utan skriften? Text är där vi kan både bevara och förnya tankar, föra vidare dem och minnas.
   På olika sätt antecknar vi vad vi ska göra i en kalender, vi skriver dagbok eller blogg, inköpslistor, anteckningar från möten, och att-göra-listor. En del skriver memoarer (om vi är berömda, vilket jag inte är) eller texter för publicering på olika sätt - eller för att redovisa kunskaper. Hur skulle vi kunna lära oss, eller minnas saker, om vi inte hade skriften? För mig är också min kalender (både fysisk och digital) och mina noteringar av olika slag en slags "extern hårddisk", som avlastar minnet, något att gå tillbaka till när jag vill.

Vi kan uppleva och leva flera liv genom att läsa andras berättelser, eller försvinna in i fantasivärldar som ger nya perspektiv. Mycket av detta finns även i film, men nästan all film har ett skrivet manus som grund - för att minnas det man vill ha med!
 
Skriften är i min mening också oöverträffad när det gäller att snabbt få en överblick över skeenden, och den hindras inte heller av någons uppläsning (som en ljudbok), eller ett muntligt, kanske filmiskt berättande som går i långsam eller alltför snabb takt för just min uppfattning. Bilder fyller en funktion och kan säga mycket, men är ofta mer fria för tolkning.
   Därför kommer texter säkert finnas kvar, och kanske öka i betydelse, även om vi idag ser många tendenser att alltmer gå över till bild och ljud för att berätta eller förmedla något - men jag tror inte att de kan ersätta det nyanserade uttrycket i ord som vi kan fyllas av, i egen takt.

onsdag 4 januari 2017

Nytt år

2017 kom med terror, så som vi vant oss, tyvärr. Attacken på en nattklubb i Istanbul var förfärlig. Varför någon vill göra sånt, är vi så många som inte förstår. Ja, kan någon förstå det? Förutom förövarna själva förstås.

Och kall luft och ymnigt snöfall drar in oss i våra hem, alla vi som har ett varmt hem att förskansa oss i. Tacksamheten är stor över denna bostad, där jag kan betrakta snöyran utanför men slipper utsätta mig för den. Jag hör hur vinden tar i runt knuten vid balkongen. Genom fönstret ser jag att snötäcket på balkongbordet redan är några centimeter tjockt. Rumsfönstret som vetter åt ett annat håll har fått ett spetsmönster av snö klistrat mot sig, och vita gardiner på sidan. Världen är annorlunda och ny, men ändå inte. Den har bara fått nya kläder, vita kläder som döljer det gråbruna som finns under. Tänk om det var så lätt att dölja all ondska som finns, att bara pudra över med snö, eller något annat. Istället är det många som lider, med djup sorg inom sig, som bara sakta kommer att tona bort.

Och här sitter jag, med en kopp varmt te och utan nämnvärda bekymmer, just nu, förutom en envis huvudvärk. Jag har lugna dagar nu när det är lov. Jag läser (äntligen tid till det!), jag skriver, jag fixar saker hemma som blivit liggande, städar (det går bra att "julstäda" efter jul!), går dagliga promenader, och vilar.

Vilan innebär tid att bara vara, att reflektera och komma ner i mig själv. Arbetsdagarnas tempo och uppgifter blir avlägsna. Att få vara sig själv, och för sig själv, är vila i sig. Jag rullar ut dagen framför mig efter behag, har kanske några sysslor som bör göras i tankarna, men när, och om, de verkligen blir gjorda, är en annan sak. Nu gör jag som det mig lyster.

Hoppas ni och jag får njuta av flera sådana dagar framöver. Vi behöver lugnet, som omväxling mot de ibland alltför intensiva arbets- och umgängesperioder som många av oss får och även ofta vill ha. Det får bara inte bli för mycket av det, så att vi glömmer bort oss själva och vad vi värderar högst i livet.

Gott nytt år önskas alla, med betoning på gott, dvs att året må innehålla många goda dagar!




lördag 31 december 2016

Hyllning till skriften

Mitt behov av att påpeka saker
tycka saker, skriva saker
är väl egentligen rätt löjligt

Folk tycker ändå som de vill, har sin uppfattning klar - så varför bry sig om att plita ner ord?

Ändå är det så här, att jag med mina ord får utrymme, tar plats i en värld där vi är många osynliga, många som inte har företräde i den verklighet som "räknas", den som syns och klickas på i media. Men vem bestämmer? Om jag nu vill tycka, säga och tänka saker, så gör jag det. Och om nån lyssnar är det bra, men om inte ... så har jag ändå fått sätta mina ord på pränt.

Jag älskar skriften, jag älskar orden som skrivs ner. Inte just mina, utan alla ord. All text som förmedlar händelser, tankar och idéer, och som just är skriven och därför förblir, den högaktar jag. Jag läser Seneca, 2000 år efter han skrev sina ord. Och de orden är tröst och vägledning, de talar till mig om vad som är viktigt i livet, trots avståndet i tid. Han är en människa, liksom jag.
   Jag läser min huspoet Bertil Pettersson, som i få, välvalda ord och rader kan förmedla tankar och känslor vi kan ha inför livet, kärlek, ensamhet och mänsklighet så att jag får nya bilder av det inom mig.
   Och jag läser Jamaica Kincaid, som visar hur kolonialismen förstört hennes ö Antigua, på ett påtagligt, tydligt sätt med omtagningar, parenteser och en retorisk emfas som fängslar.

Texter förmedlar detta, och de förblir. De försvinner inte som ljud fladdrar bort och man står kvar och försöker minnas hur det där kloka sades, minns känslan men har inga tydliga ord att hänga upp det på. Jag älskar orden och skriften som kan hjälpa mig att bevara känslor, tankar och dagar, som kan ge mig inblick i nya liv och dagar, andras liv och år - och därmed även mitt eget.

Därför, och av många andra skäl, menar jag att texten är det viktigaste vi har. Ja, förutom kärleken till varandra, vänskapen och närheten förstås. Men återigen: hur skulle vi kunna förmedla dem utan ord? Bevara dem utan skrift? Och vi kan uppleva närhet genom ord, utan att finnas nära varandra. Tankar, klädda i ord, och nedskrivna så de kan läsas, ger en mental närhet som skapar gemenskap. Därför är texten det vi vänder oss till, vi som vill nå närhet inte bara i fysisk mening, utan även mental. Och den mentala närheten är viktigast, på något sätt, inte bara för att den är avståndslös, utan också för att den kan lägga grunden för en möjlig fysisk närhet.

Jag skriver, alltså är jag. Nära mig själv.
Jag läser, alltså är jag. Nära andra.
Och ibland är mina ord, det jag skriver, nära andra.